Man är inte tuff när liten är sjuk. I tre dagar har jag suttit inne med en kräksjuk liten tjej och i vanlig ordning så lyckas matte pricka in rätt dagar att jobb och sova borta. Både fredag och lördag natt har hon fått sova uppe i vår säng, tätt ihop krupen intill mig. Hon har vägrat att släppa mig på tre dagar och gud nåde om jag har lämnat soffan för att gå på toa. Så fort hon har hamnat nära mig så har hon lugnat sig och till vanligheterna hör absolut inte att hon sover i vår säng, eller ens har ro till att somna där uppe.
Idag har känts lite bättre. Matte har varit hemma några timmar och jag kom ut på en löprunda. Ikväll tänkte jag lägga henne i sin egen säng eftersom det är jobbdag imorgon och jag sover uruselt med henne i sängen. Och det är just i dessa stunder som jag inser hur jäkla bortskämda vi har varit med M under hela tiden. Ikväll skrek hon något hysteriskt och bara jag nämnde att gå och lägga sig så hoppade hon i sängen och skrek ännu högre. Så fort jag närmade mig så klamrade hon sig fast på mig och vägrade släppa taget. Som ett brev på posten efter allt kräk så har en förkylning smugit sig på henne och jag tror också en och en annan tand håller på att titta ut. Detta är så ovant för mig för i vanliga fall så stoppar jag om henne, säger god natt och går ut ifrån rummet och detta har jag/vi kunnat göra ända sedan hon var 4 månader. Hon har alltid sovit hela nätterna och skämt bort oss med sovmorgnar fram till 9, 10, 11 och till och med 12 på dagarna. Att se sin lilla så ledsen och hysterisk skär rakt igenom hjärtat på en.
Det är också i sådana här lägen som jag kan bli lite rädd för henne när jag ser hur jäkla envis hon är. Hon skriker och skriker och skriker och säger NEJ väldigt högt och tydligt. Hon ger sig verkligen inte. Det är som om hon har ett falköga på mig och så fort jag tänker tanken på att resa mig och lämna rummet så börjar vi om från början igen.
Ibland är det inte lätt att vara stor heller!!
Idag har känts lite bättre. Matte har varit hemma några timmar och jag kom ut på en löprunda. Ikväll tänkte jag lägga henne i sin egen säng eftersom det är jobbdag imorgon och jag sover uruselt med henne i sängen. Och det är just i dessa stunder som jag inser hur jäkla bortskämda vi har varit med M under hela tiden. Ikväll skrek hon något hysteriskt och bara jag nämnde att gå och lägga sig så hoppade hon i sängen och skrek ännu högre. Så fort jag närmade mig så klamrade hon sig fast på mig och vägrade släppa taget. Som ett brev på posten efter allt kräk så har en förkylning smugit sig på henne och jag tror också en och en annan tand håller på att titta ut. Detta är så ovant för mig för i vanliga fall så stoppar jag om henne, säger god natt och går ut ifrån rummet och detta har jag/vi kunnat göra ända sedan hon var 4 månader. Hon har alltid sovit hela nätterna och skämt bort oss med sovmorgnar fram till 9, 10, 11 och till och med 12 på dagarna. Att se sin lilla så ledsen och hysterisk skär rakt igenom hjärtat på en.
Det är också i sådana här lägen som jag kan bli lite rädd för henne när jag ser hur jäkla envis hon är. Hon skriker och skriker och skriker och säger NEJ väldigt högt och tydligt. Hon ger sig verkligen inte. Det är som om hon har ett falköga på mig och så fort jag tänker tanken på att resa mig och lämna rummet så börjar vi om från början igen.
Ibland är det inte lätt att vara stor heller!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar