gredelin

Hur kan det som en gång varit overklighet med ens bli verklighet? Att allt som en gång varit ens trygghet att vända sig emot bara kan splittras utan vidare. Hur kan ens dag kännas som en enda hemsk mardröm som man bara vill vakna upp ur och inse att detta är inte verklighet utan bara en fruktansvärd dröm?
Tyvärr så är det ingen som har väckt mig, det är ingen mardröm, det är verklighet..
Man har inget att säga, det finns inget man kan göra, man ska bara acceptera och försöka stå upp på benen som egentligen vill ge vika.
Om detta nu är meningen och det blir bäst så, varför ska det då behöva göra så jäkla ont, varför slutar då inte tårarna rinna och varför känns det som om gropen jag sitter i bara blir djupare och mörkare? Jag förstår inte.
Vem har repet för att jag ska kunna ta mig upp? Vem kan väcka mig och tala om för mig att det är verklighet? Snälla, träd fram. Jag behöver dig!

Du som känner mig bäst borde se att detta är fel.
Du som tidigare torkat mina tårar får mig nu att gråta.
Du som tidigare gjort mig lycklig gör mig nu olycklig.
Du som alltid saknat mig, ser mig nu lämna.
Det är DIG som jag älskar.